Är lösningen problemet?

Ny kväll. Inte lika varmt. Ingen är vaken utom tomten... Och jag. Jo, det lyser i några grannfönster. I kvällsmörkret är det lätt att se varandra. Ser jag dom ser dom mig. Känns inte helt tryggt.. En glad guldfisk i stormarknadens akvarie känner sig nog mindre uttittad och bevakad än jag.

Nåväl, bara att sugas upp i skärmens tunnelsken och stänga ute omvärlden.

Tänk efter så mycket det sägs, beskrivs, påstås och tycks i frågan om våra kära knoddisar. Tänk så många lösningar som alltid dyker upp, som lovar lugnare kvällar, bättre bordsskick, hårdare bajs eller bara rena, vackra, väluppfostarde små timida lamm.

Tänk efter så mycket ångest och panik dessa L Ö S N I N G A R framkallar.

Det börjar redan på BB.

"-Amma när han verkar hungrig, - Nej, amma var tredje timme. - Ge honom ersättning i stället så kan du börja amma senare, han är ju så hungrig nu. -Ge honom en nubbe så sover han nog".

Eller nappen.

"Undvik napp så länge ni kan. -Oj, har ni ingen med er...? - Napp är tryggt".  "-Faan, ta nappen själv j-la barnmorska och håll käften. Låt oss vara ifred! Nej, förlåt, ge mig en epidural så jag kan sova i stället."

Sen rullar det på. Vad gäller precis ALLT. Alla vet bäst och kan hjälpa till. Det går inte att värja sig eller strunta i. Det bankar på som en envis dammsugsförsäljare. -Hallo mannen, köp denna så löser sig alla dina problem!!  

Jag vill inte ha lösningar. Jag vill själv upptäcka vad som passar bäst för oss i vår lilla ostkupa. Jag vill kunna stå där om 20 år, rak i ryggen och kunna säga att jag ledsagat mina barn genom livets början. Inte låtit Vi föräldrar, familjeliv.se-trådar eller svärmors grannes katt uppfostrat dom.

Låt mig vara pappan.

Kan det lösa problemet? Eller vad tror Du?
Tips, någon...

Att känna ett behov

Det är en varm kväll. Trots öppna fönster klibbar det på kroppen och pannan blir fuktig. Perfekta förutsättningar för en strid med stora pojken, treåringen. Tröttheten kryper i mig.. Även om jag inte vill krymper stubinens längd snabbare än en hundrameters-löpare. Han är pigg och vill inte sova, jag alltså trött och vill det motsatta. 

Det blir väl inte en sån där katastrof-läggning vi provat tidigare, men nu efteråt känner jag mig ändå upprymd. Varför föll vi i fällan igen? Vad tänker grannarna? Har jag förstört hans liv för all framtid bara för att jag vill att han ska sova nu, nu, nu och inte sen, efter väggbank, vattenspill, skrik, tungvisning, bokläsning och några saker till?

Då kommer behovet. Jag måste skriva. Få ur mig adrenalinet och inse, när jag ser det framför mig på skärmen, att det inte är jordens undergång. Att solen skiner på mig och treåringen i morgon igen.

Han somnar förstås. I vår stora säng. Det sista som händer är att jag kliar honom lätt på ryggen och han utbrister: "Åh, pappa, det där va jätte-jätte-skönt. Tack pappa."

Är det så viktigt att vinna striden?