Det är en varm kväll. Trots öppna fönster klibbar det på kroppen och pannan blir fuktig. Perfekta förutsättningar för en strid med stora pojken, treåringen. Tröttheten kryper i mig.. Även om jag inte vill krymper stubinens längd snabbare än en hundrameters-löpare. Han är pigg och vill inte sova, jag alltså trött och vill det motsatta.
Det blir väl inte en sån där katastrof-läggning vi provat tidigare, men nu efteråt känner jag mig ändå upprymd. Varför föll vi i fällan igen? Vad tänker grannarna? Har jag förstört hans liv för all framtid bara för att jag vill att han ska sova nu, nu, nu och inte sen, efter väggbank, vattenspill, skrik, tungvisning, bokläsning och några saker till?
Då kommer behovet. Jag måste skriva. Få ur mig adrenalinet och inse, när jag ser det framför mig på skärmen, att det inte är jordens undergång. Att solen skiner på mig och treåringen i morgon igen.
Han somnar förstås. I vår stora säng. Det sista som händer är att jag kliar honom lätt på ryggen och han utbrister: "Åh, pappa, det där va jätte-jätte-skönt. Tack pappa."
Är det så viktigt att vinna striden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar